Från min gymnasietid, åren 1995-1998, kommer jag främst att tänka på två saker; stark gemenskap och ”det årskurslösa gymnasiet”. Vår årskurs beskrevs av såväl lärare som föräldrar som en grupp med exceptionellt stark sammanhållning. Detta märktes såväl i som utanför klassrummet. I klassrummet gick debattens svallvågor ofta höga (i den åldern var vi alla väldigt säkra på vår sak) men utanför fungerade vi som ett enda stort gäng. Då vi inledde gymnasiestudierna övergick man till det sk. ”årskurslösa” systemet. Utgångspunkten var att eleverna friare än tidigare skulle få bygga sin läsordning och på det sättet ha större frihet i fråga om bl.a. studiernas innehåll och tempo. Teorin bakom systemet var det inget fel på men för en liten skola med små resurser och få elever blev valfriheten mera teori än praktik. Jag avundas verkligen inte rektorn som skulle bygga ett fungerande kursutbud! För vår del blev den synligaste effekten av det årskurslösa systemet ett större antal håltimmar än tidigare årskurser ens kunnat drömma om. Det blev ett klart uppsving för Café Arkadia men också en möjlighet att friare styra över sina dagar, en fördel t.ex. om man ville gå på dragspelslektion! Det ultimata beviset på sammanhållningen utmynnade i abi-resan som gick till Kanarieöarna då skrivningarna var över. Det hela började som en galen idé, ”tänk om vi skulle skippa abi-kryssningen och åka till södern istället”, och resulterade i ett gemensamt fund-raisingprojekt som varade under hela gymnasietiden. Utgångspunkten var klar, alla ska ha möjlighet att åka med annars åker ingen! Och för att säkerställa detta måste pengarna samlas in på förhand och med gemensamma krafter. Vi bakade, sålde toalettpapper, spelade teater, samlade månadspengar etc. Och då skrivningarna närmade sig hade vi hela klassens resebudget ihopsamlad. Efter skrivningarna åkte vi iväg och en vecka senare kom vi hem (lika många!!), trötta, glada och många erfarenheter rikare.
